Sandra Beijer bad sina läsare att visa sina bakgrundsbilder i detta inlägg. Såhär ser min ut!
På bilden är Crystal Reed och Holland Roden i en scen ur Teen Wolf. Blommorna och fixet har jag gjort i Photoshop. Kände att jag behövde både blommor och beväpnade badass-tjejer som pepp på datorn.
Såhär såg det ut när vi tog en teatervandring genom Fredriksdal i Helsingborg. Stormhattar, Johannesört och svarta katter.
Tyvärr slutade det hela med att jag spillde kaffe över hela kjolen på klänningen och blev genomblöt. Dränkt i kaffe fick vi ge upp för dagen och åka tillbaka till centrum för att köpa mig en torr klänning. Så jag fick inte hälsa på grisarna, det tyckte jag var fasligt synd.
Men det blir att spara det till ett återbesök senare framöver. Med torr klänning.
Det är lätt att stressa upp sig sista veckan innan sommarkursernas slut. Då är det så himla skönt att vi ibland får Cleo att ligga still i sängen en morgon. För då kan man tänka på det istället. Inte hur många sidor man måste skriva om statsvetenskap eller barnlitteratur. Om så bara i fem-tio minuter.
Min tyska vän Kat slängde in mig i en second hand butik sista dagen innan bussen till flyget och sa “you have ten minutes.” Fann denna efter fem och nöjde mig så.
I ensamheten skriver jag uppgift och flyttpackar. Men idag passade jag på att ta en paus och slängde mig iväg på cykeln. Blev en långtur med picknickpaus, lamm och doften av nyklippt gräs på en åker. Skulle fynda på second hand men hittade inget. En dag som idag spelade det heller inte någon roll.
Det var väldigt fint hur alla jag mötte hälsade på mig. Som om vi var bekanta bara för att vi valt att cykla denna dag.
Sandra Beijers debutroman Det handlar om dig pulserar. Det finns en intensitet i orden, i språket och i känslorna som nästan blir för mycket. Boken har stycken istället för kapitel och det gör att det liksom inte går att sluta läsa. Från sida ett dras jag med in i en kärlekshistoria som inte är min, men som skulle kunna handla om vem som helst. Sida upp och sida ner är så fullproppad med alla tusen tankar som en förälskelse drar med sig. Jag har tappat andan för mindre. Prosan är vacker, poetisk och får mig att vilja klippa ut varannan mening och klistra upp dem på väggen.
Jaget i Det handlar om dig är mycket anonymt. Inget namn, bara ett rött hår. Vi får veta lite vilken musik jaget gillar, att hen spelar lite teater och en aning om familjesituationen. Och det här är det enda som jag riktigt saknar i Det handlar om dig. Någonstans vill jag att jaget ska kännas ännu lite mer som bara en tom kontur för mig att fylla i. För förstås är det meningen att jag ska känna igen mig, och det gör jag. Men ändå finns det något otillfredsställande att bara ha skrapat i det yttersta lagret av den här personen som jag ändå velat krama tusen gånger och lova att det kommer bli bättre.
Det där med det närvarande men ändå ickenärvarande jaget var något jag insåg efter mitten av boken ungefär, och det låg där och skavde lite grann, tillsammans med en artist som associerades till en låt de inte gjort. Och jag tänkte att, nu måste det hända något fantastiskt. Och det gjorde det. Slutet. För mig finns det något oerhört vackert i att bli insvept och omkullvält av en bok så full av ärliga känslobeskrivningar. Och bland det bästa jag vet är att nå sista sidan av en bok och tänka att ja, precis sådär ville jag att den skulle sluta för att jag skulle tycka så himla mycket om den.
Och det gör jag. Jag tycker himla mycket om Det handlar om dig.
Det är en ärlig, vacker kärlekshistoria som känns och känns igen. Jag önskar att jag kunnat läsa den när jag var femton, jag är lika glad att jag läst den nu. Och jag hoppas att Sandra Beijer tänker skriva tusen böcker till och bara bli bättre under tiden.
När Fredrika på vinden hade sypepp senast gjorde vi en sew along! Alla som var med sydde helt enkelt en egen halv, hel eller kvartscirkelkjol. Det en superkul idé som gör att man verkligen känner sig pepp på att sy. Jag hoppas verkligen att det blir fler sådana i framtiden.
Nu har det varit mycket för mig ett tag. Men naturkunskapen är officiellt över och litteraturvetenskapen går snart in i sitt slutskede. Sedan jag skrev sist har jag både besökt min trädgårdslott och skrivit på kontrakt för en ny lägenhet (i första hand!). En person som var viktig för mig har gått bort och jag har läst cirka tusen böcker och stickat en fin grej jag ska visa någon gång. Och så har jag faktiskt skrivit en del också, fast inte på bloggen. Förhoppningsvis blir det skärpning på det i framtiden.
Såhär blev min helcirkelkjol hursomhelst. Plättlätt och supersnyggt av en gammal gardin!
Nu har jag varit borta ett tag igen. Det är nog bara något jag får acceptera händer med den här bloggen då och då. Jag läser två kurser, har en liten katt och en sambo. “Det är ju det där med livet.” som jag tror var ett veckans citat någon gång på Öland. Hursomhelst. Jag har inte så mycket nytt att berätta tyvärr. Mer än att jag läste “Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson i veckan och tyckte om den till största del. Blev lite förälskad i den först för att sedan genomgå en liten period av tvekan. Så nu vet jag inte riktigt. Men jag tyckte om den.
Och så har jag bakat också. En av mina favoritserier är The great british bake off (svenska motsvarigheten är Hela sverige bakar som jag inte sett alls och inte kan säga något om.). Det är fantastiskt mysigt, glatt och underligt allmänbildande.
Hursomhelst har jag på grund av detta program lärt mig en massa om olika typer av kakor. Och så kom A. hit och gav mig ingefärs-shortbread i julklapp. Shortbread är en skotsk traditionsenlig småkaka som är väldigt krispig och tuggig. Jag tänkte att jag skulle pröva att baka just sådana, men att jag ville ha något i dem. En brittisk tradition var tydligen att ha lavendel i, men jag vågade mig inte riktigt på rena lavendelkakor. Så jag tänkte att jag skulle komplettera med något annat. Jag oroade mig för att mörk choklad skulle bli för bitter ihop med lavendel, så jag bestämde mig för ljus. Och sedan gick jag ett steg längre och tänkte att lavendel och mint luktar ju gott ihop. Så då skulle kanske lavendel och mintchoklad fungera ihop?
Alltså köpte jag lavendelblommor och mintchoklad och satte igång. Och jag blev supernöjd med resultatet! Jag och Simon (som inte ens gillar lavendel) åt upp varenda kaka på två dagar.
Däremot är det ju inte en kaka för alla. Men om ni vill pröva någon del av receptet (man kan ju bara göra shorbread, bara lavendelkakor eller bara chokladshortbread om man känner för det) så kommer det här:
Sandras Shortbread med lavendel och mintchoklad:
175 gram smör (rumstempererat)
2 matskedar lavendelblommor (ekologiska, torkade)
100 gram socker
225 gram mjöl
70 gram hackad mintchoklad (jag använde ljus)
Börja med att blanda ner lavendel i smöret. Detta ska ge mer smak från lavendeln. Det kommer vara lite jobbigt om du som jag inte har någon maskin, men ta i ordentligt och mosa runt tills du blandat de två. Rör sedan ner sockret, tills allt har blandats. Tillsätt mjölet, rör först och knåda sedan försiktigt med händerna tills du har en deg.
Den kommer antagligen att se lite gråaktig ut. Det är helt okej, kakorna kommer inte bli grå. Jag lovar.
Tillsätt chokladen i degen. Om du tycker att det ser för lite ut, hacka mer. Jag tog den mängd jag tyckte var lagom.
Dela degen i två delar, forma till två 15cm långa korvar. Vira in korvarna i plastfolie och lägg i kylen tills de stelnat. En halvtimme-timme kanske. Jag hann gå och köpa bakplåtspapper som jag hade glömt, men jag tänker mig att du hinner se ett avsnitt New Girl eller dansa runt till din favoritspotifylista. Vad du nu vill.
Värm upp ugnen till 160 grader.
Dela korvarna i ungefär tio bitar vardera. Lägg kakorna på bakplåtspappret ,som du kanske glömde och var tvungen att gå och köpa, på plåtar (lämna utrymme för dem att flyta ut lite). Baka i ugnen i 15-20 minuter. Mina tog runt 17. De ska vara gyllene men inte för mörka.
Flytta med hjälp av en stekspade över kakorna till ett galler där du låter dem svalna tills de har hårdnat.
Ät och bli automatiskt gladare!
Idag har jag ritat!
Det låter kanske inte så himla konstigt egentligen, men för mig är det ett steg framåt. Jag har haft svårt, extremt svårt att hitta lusten till att rita under en lång period nu. Ibland har jag börjat men inte avslutat något.
Och så idag så satte jag mig med mina Promarkers och började rita. Och när jag var klar var jag liksom nöjd med mig själv. Inte för att det är en perfekt teckning eller något sånt, utan för att den kändes som jag. Jag sådär så som jag brukade tycka om att rita förut.
Teckning och målning var något som jag trodde skulle komma tillbaka automatiskt efter att jag slutat på Öland, men det gjorde det inte. Först idag, så himla långt senare, satt jag där och tyckte att det var roligt att uttrycka mig kreativt igen. Jag har försökt pressa det innan, men inte kommit någon vart. Sådär som man gör när man försöker tvinga fram något.
Nu var det skönt för jag ritade inte till någon eller något särskilt. Jag ritade en bild jag fått i huvudet, något som jag kände att jag så gärna ville få ut ur mig på papper. Skissa, tuscha, färglägga…
Det är ju förstås svårt att dra några slutsatser ifrån en enda bild. Men det känns lite som att jag fick hopp. Hopp om att jag är på väg tillbaka. Att jag börjar komma ihåg att jag tycker att det är roligt att uttrycka mig kreativt med tusch och blyerts.
När jag stod och stekte halloumi på julafton så plingade det till i min mobil. Med en notifikation från bloggen. Först förstod jag inte, och senare förstod jag inte. Kanske inte riktigt förrän jag igår fick hem en skokartong fylld med silkespapper och dessa fantastiska inuti.
Dessa skor är från Swedish Hasbeens och heter Singoalla, precis som Viktor Rydbergs bok. Det gör mig glad. På flera sätt faktiskt. Jag är ju lite svag för det där med litterära referenser trots allt. Och skor för den delen. De är dessutom det mest bekväma par högklackade jag har haft på mig. Så det är ju en fantastiskt fin bonus. Särskilt eftersom jag oroade mig lite över att de inte skulle passa. Det är ju svårt ibland att beställa skor. Men dessa sitter som en “foot-glove” som det stod i skovårdsguiden jag fick med.
För de som inte vet det så är de en julklapp som jag vann när jag skrev under Emily Dahls julkalender. Det var ett galet fint projekt som jag tänker göra nästa år igen. Och så blev det liksom nästan inte på riktigt med dessa skor dessutom.
Nu går jag omkring i dem hemma. Påstår att det är för att jag ska gå in dem ordentligt, men egentligen för att det är lite svårt att slita sig.
persikorochparis.wordpress.com 