Varje sida är som en trollformel

I julklapp fick jag denna alldeles fantastiska av S.

Det är en nästan magisk kombination av mina favoritsaker på en gång. Illustratören Harry Clarke och Goethes Faust. Den förste fann jag i en butik på ett museum i Dublin, och den andra under denna första termin på Littvet. Och de förenar sig så vackert dessutom. Inom svarta matta pärmar med silvertryck gömmer sig tjocka tjocka blanka papper med svartvita och färgtryck, på helsidor och som illustrationer.

Den är mer fantastisk än jag trodde och numera den finaste bok jag äger.

Sytt: nyårsklänning i frostspetsad isblå

 

Sydde nyårsklänningen av fyndat tyg, mönster från en gammal tidning och lite spetsband.
Kjolen är mer jämn än den ser ut, även om jag nog tänker rätta till den ytterligare framöver.

Idén till att sy min nyårsklänning kom från Fredrika på vindens sypepp!
Självklart hade jag gott om tid och satt sedan ändå där i sista minuten… Suck. Hoppas vara bättre till nästa omgång sypepp i alla fall!

Nu är jag dessutom snart klar med första delen av mitt naturkunskapspluggande! Hurra hurra! 🙂

Cereal dress

Det stod på mitt kvitto att denna klänning var en “prom dress” men jag tycker den gör sig ypperligt till att äta flingor i. Till exempel.

Lucka nr 24; berätta om en gång när du kände dig älskad.

Del 1: 

Vi är i en affär, i ett köpcentrum. vi är där för att hans bror ska köpa kläder. Vi vandrar mest runt, skrattar, är sällskap. Trivs.
Det är sensommar, jag är galet kär och lycklig. På väggen allra högst upp hänger en duffel. En röd. Drömplagget nummer ett. Kanske på grund av en långvarig förälskelse i Paddington. Eller under inflytande av min mor. Jag vet inte riktigt.

Jag prövar den där röda duffeln för att han insisterar. Prislappen är över något jag någonsin skulle betala för en jacka, även om den är så rejäl att den skulle hålla i hur många år som helst. Men jag snurrar runt i den där röda duffeln och jag är så kär och lycklig. Det gör inget att jag inte kan få det där mjuka och fina för jag har ju honom.

 

Del 2: 

Han har köpt en present till mig säger han. Fast det inte är min födelsedag och inte jul heller. Av ingen anledning alls. Vi hämtar ut den på posten i ett stort blått paket. Jag undrar varför han har köpt något så stort, och vad det kan vara.

Jag envisas med att få paketet innan middagen, fast han säger annorlunda. Och däri ligger den. Den där perfekta mjuka fantastiska duffeln. Och jag gråter. För att jag inte känner att jag förtjänar det, för att jag förstår vad han måste tycka om mig för att anse att jag förtjänar det. Jag gråter för att jag älskar honom och för att det är nog det allra finaste jag fått av någon. Kanske  ännu mer för att han säger att han bara ville ge mig den, utan högtidlig anledning. För han tycker verkligen att jag är värd det. Och varje gång jag tar på mig den där duffeln så känner jag det själv.

 

 

Detta var sista luckan i Emilys julkalender. Och det känns faktiskt lite sorgset! 

Lucka nr 23; berätta om en gång när du kände dig ensam.

 

Jag hade gråtit när min bästa killkompis åkte, jag grät när jag fick ett vackert hejdåbrev. Och så kom natten innan flytten och jag kände ju att inga varma mackor eller misslyckade jordgubbsstölder hjälpte längre.

Jag och S. hade sagt hejdå i en halvtimme. Vi var ännu inte tillsammans, jag var olyckligt kär. Och allt gjorde ont.

Tidigare hade jag suttit i en säng och druckit vinrester, innan middagen. Jag var så glad att jag fått allt det här, och att alla de här människorna fanns. Ändå var jag så ledsen. Området kändes öde den där natten, inga skuggor rörde sig borta vid rökhuset, inga lampor lyste i huvudbyggnadens fönster.

Bu hade hämtat den stora hajen jag sov med. Mor hade tagit med mitt täcke. Jag låg under en filt i påslakan och huttrade. Väggarna som varit så fyllda med inspiration och kärlek och ord var helt kala nu. Här fanns ingenting kvar. Ingenting som riktigt var mitt längre, bara en färdigpackad väska i ett såpaskrubbat rum.

Jag kände väl att ingenting någonsin skulle bli riktigt rätt igen. Det kändes som att alla redan lämnat mig, som att jag redan lämnat dem… fast det inte hade hänt ännu.

Den där natten var så lång, så svår att ta sig igenom. Inte bara var min säng och mitt älskade älskade rum så kallt och tomt, utan jag visste ju att när jag väl somnade så skulle det snart vara morgon. Snart skulle allt vara över.

Jag har aldrig varit bra på avsked.

 

Lucka nr 23 i Emilys julkalender.

Lucka nr 22; berätta om det du tycker är vackrast med dig själv.

 

Först tänkte jag sådär ytligt som man ju kanske gör när man ställs inför den här frågan. Och rent kroppsligt tycker jag bäst om mina händer och min rygg, de tycker jag är det allra vackraste med mig själv. Fysiskt det vill säga.

Men det är ju inte det som är viktigt egentligen. Och det som jag egentligen tycker är allra vackrast med mig är att jag är en god lyssnare och tröstare. Ibland har det varit jobbigt, då jag känt att jag saknat någon att prata med eller någon som faktiskt lyssnar på mig också. Men trots det är det ändå en kvalitet som jag tycker är min allra bästa. Att jag kan vara den man ringer och gråter till eller skriver långa ledsna meddelanden till, eller den man knackar på hos när man mår skit och behöver en kram eller dela en flaska vin. Vare sig man vill prata eller inte, så är jag glad att jag kan få vara den där personen.

På något vis känns den där Sandra som ger goda råd och pratar med lugn röst eller som bara sitter tyst och häller upp mer vin, som den allra bästa versionen av mig som jag kan vara. Och det tycker jag är vackert, vackrare än alla mina kroppsdelar eller alla bilder som Ida tagit på mig till exempel (som annars är de vackraste foton jag vet på mig)

 

Detta var lucka 22 i Emilys julkalender

Lucka nr 21; berätta om vad ‘mode’ betyder för dig.

bilden är från Pradas kostymskisser från The Great Gatsby

Min uppfattning om mode tror jag kommer ifrån teatern egentligen. Jag ser nämligen mode som en styrka. Något som jag kan använda i min vardag för att verka eller framstå som mer av något än jag egentligen känner mig.

Har jag en dålig dag vill jag verka onåbar och farlig. Jag kommer att spetsa dig med mina höga klackar om du gnäller över att de flyttat salladen på ICA. Till exempel. Om jag känner mig mindre snygg tar jag på mig mina finaste kläder, limmar mina längsta lösögonfransar och målar läpparna röda. Och då känns det bättre.

Mode för mig är när jag kan alternera och ändra om och förändra min uppfattning om mig själv till något helt enastående. Varenda dag. Det är därför jag inte längre bryr mig om min stil uppfattas som för mycket av andra, nästan en utklädnad. För jag älskar det där, att kunna ikläda mig identiteter som jag behöver just då. Om jag rotar runt i min garderob tills jag ser ut som Babydoll i Sucker Punch, då är det som en rustning jag går ut med sen. Redo för strid. Redo att kapa varenda hemskhet på mitten med en katana.

För mig är det viktigt, det där med att kunna ikläda mig roller eller kläder som får mig att må på ett visst vis. Det hjälper mig genom vardagen. Jag får uttrycka min personlighet och min kreativitet (inte bara när jag syr eget), och jag kan orka mig igenom saker jag annars inte hade mäktat med. Och sen när jag har gått mina timmar i skolan och sprungit de där ärendena, då kan jag antingen slappna av hemma, eller dra på mig en tjock stor stickad tröja över alltihopa och somna en timme eller två. Mode är mitt uttryckssätt, en spegling av min personlighet och mina känslor… men det är också en rustning. Det är också till stor del en inspiration. Jag älskar att titta på Project Runway eller googla skisserna till en hel kollektion, jag tycker om att titta på Elie Saabs fantastiska flödande klänningar, de glittrande stenarna och pärlorna hos Alexander McQueen, välsydda kavajer som sitter perfekt över axlarna och rosetter och helt galna detaljer som ingen skulle ha i verkligheten.

Men jag tror ändå att man kan ta mer än vad man tro från de där uppslagen i modetidningarna som man aldrig skulle ha råd med. Sy något eget eller plocka ihop av loppisfynd. Hitta något som passar, våga ha en helt enorm rosett i håret eller pastellig peruk. Jag tror att det kan stärka en stil, och en själv, att våga.

Det är nog själva essensen i det jag skrivit nu… att våga. För mig är mode att våga.

 

Detta var lucka 21 i Emily Dahls berätta om… kalender. Men det visste ni kanske redan! 

Lucka nr 20; berätta om din student.

När jag tog studenten så regnade det. På min skola lekte man lekar i parken efter utspringet. Jag hade vita skor men har för mig att jag tog av mig dem i leran. Det var nog rätt beslut. fast jag fick smutsiga strumpbyxor istället. Skorna hade jag köpt på klassresan till London. De var de mjukaste skor jag någonsin haft. Jag bar dem dag ut och dag in efter studenten, tills de helt föll sönder efter sommaren.

Jag sprang ut i Skara. Jag var lycklig och ledsen på samma gång. För estet var det bästa som hänt mig fram tills dess. Jag skulle komma att sakna klassen och lärarna och teatern. Det gör jag fortfarande ibland.

Vi stod på flaket och spelade antagligen helt gräslig musik. Inte för att sådant spelar någon roll när man tar studenten. Jag hade vit trenchcoat på mig över mina kläder som var protestenligt icke klänning. Jag hade ännu inte kommit att uppskatta klänningar som jag gör idag, och förstod absolut inte varför jag dessutom borde ha en vit sådan. Hur opraktiskt var inte det liksom?

Alla mina bästa släktingar och vänner kom på min student. Jag hade inte möjligtvis kunnat be om något bättre än så. Min mor och hennes bästis hade lagat all mat, och vi åt den i en mysig källare på vandrarhemmet inne i stan. Precis vid sjön. Inte för att det var fint väder nog för att stå där förstås…

Jag fick världsfinast presenter, och ibland hittar jag den lilla boken med hälsningar i och läser om den. Pappas hälsning är nog allra finast. På kvällen gick jag och mina vänner, min kusin och min mamma, hennes bästis och min styvpappa ut på krogen. Vi dansade, och sedan gick jag och min kusin hela vägen hem till byn där jag bodde i regnet.

Jag drack inte en droppe den dagen. Smuttade lite på en kompis appletini när vi gick ut på kvällen. Men inte mer än så. Det är jag faktiskt glad för. Jag hade ju jättekul i alla fall!

Dagen efter åkte jag till Skara igen och gick på bal med Ida. Som ni ser var vi ju snyggast i världen. Jag hade köpt oss matchande blommor och ändrat min egen klänning så att den skulle ha lite kostymkänsla.

 

Detta var lucka 20 i Emilys julkalender!

Lucka nr 19; berätta om ett foto som berör dig.

 

Det är något särskilt med den person som på flickr kallar sig laura makabresku (finns här, men jag varnar för starka bilder, blod och anspelningar på död. Samt uppstoppade djur. Nu vet ni.) . Det är något som jag aldrig kommer ifrån. Hennes foton är alltid så nära de där känslorna jag har när jag är som allra mest svag, allra mest sårbar och ledsen.

Mycket av det där ligger långt i det förflutna nu. Men kommer liksom upp till ytan igen om jag tittar lite för länge. Då brukar jag må lite illa. Vilja gråta. Men ibland är ju det bra. Folk brukar säga det i alla fall. Jag skulle helst vilja att det försvann helt. Men det letar sig liksom in. Och när bilder eller sånger eller filmer flimrar förbi lite för plötsligt, då måste jag kapitulera. Även om det kanske blir svårt att somna efteråt.

Jag undrar om det är bra att aldrig riktigt glömma, eller om jag borde ha gjort det för länge sedan. Det är svårt att veta hur sådant här går till, om man någonsin kan springa ifrån helt och hållet. Det kan inte jag, inte än i alla fall. Jag vet det när jag tittar på de här fotografierna, och ibland om natten när S. redan har somnat.

Andra av Lauras  foton ligger kanske närmare osäkerheter jag har nu. Maktlöshet inför det stora livet, att vara rädd för att göra fel i en relation…  För det är jag ju. Alltid. Rädd. För att saker ska gå sönder, hur okrossbara de än känns. Jag tänker alltid att kanske är det ändå precis som Titanic. Vackert ett tag, och sedan går det under mot isen. Det är svårt att sätta ord på den där rädslan, utan att låta paranoid eller verka fånig. Men det är väl så, att det man tycker allra bäst om är man är mest rädd om. Kanske är det naturligt, bara förstärkt hos mig till någon typ av oresonlig rädsla.

Samtidigt finns det något oerhört vackert och tilltalande för mig i de flesta av dessa bilder. Och jag tänker att kanske är den där oerhörda sorgen ibland någonting som kan anses vara vackert. Kanske är det omhöljt i nostalgiskt skimmer, kanske är det för att jag är så extremt mycket lyckligare och gladare och säkrare idag.

Jag är ju inte helt säker på hur det ligger till. Men jag vet att de där jobbiga känslorna inte är helt ensamma längre. Där finns inte längre bara dåtidsrester och rädslan för sköra känslor. De kämpar inte längre om att fylla ett utrymme som annars är tomt. För där finns andra saker också. Glädjen och hoppet och framtiden. Och det är en tröst, som att hålla blek hand i blek hand. Vi är fler nu som slåss tillbaka. Vi är tillsammans mot allt det där hemska.

 

Detta var lucka 19 i Emily Dahls Berätta om…  julkalender!

Lucka nr 18; berätta om en ikonisk/historisk person som inspirerar dig.

Patti och jag på Öland. 

Det är sommar. Jag har precis kommit hem från Peace & Love. Jag är överlycklig, övertrött. Har väl heller knappt duschat och ätit ordentligt på dagar.

På en helsida i tidningen (Jag tror det är DN.) sitter Patti Smith. I svartvitt. Bredvid sig har hon en gammal kamera som hon använt under konserten jag nyss sett. Hon fotograferar publiken. Just den konserten var för mig en helt religiös upplevelse. Hon är lycklig. Kanske den lyckligaste jag ser under hela festivalen. Det gör mig lycklig. Och ännu kan jag inte en enda låt förutom Because the night, men tro fan att det just i det här ögonblicket inte gör någonting alls. För jag är liksom uppfylld av musiken, behöver inte kunna en enda rad för att känna det och veta hur äkta den känslan är.

Jag vann Just Kids i en tävling strax innan festivalen. Jag läste den och grät. Jag grät för att den var så vacker och så sorglig. Så lycklig och så underbar. Jag grät för att jag förstod och jag var där och Patti var inte längre en artist utan hon hade blivit som en del av mig. Genom den där boken. Det är inte ofta det händer. Jag förälskar mig i Robert Mapplethorpe, men jag vet inte om det är en sträng hans fotografi slår an hos mig, eller Pattis fantastiska språk som gör det. Det spelar kanske ingen roll heller, att den ena kärleken föder den andra.

Hon känns så äkta för mig. På ett sätt som jag tror att det är svårt att upprätthålla. Men både på scen och på bild och i text så känns hon aldrig för långt bort. Alltid som någon, till och med jag från en helt annan bakgrund och plats och med helt andra relationer, kan relatera till. Hitta något hos. Så känns Patti för mig.

På bilden i tidningen sitter hon på golvet, intill en tallrik mat. Jag går för att möta min pappa på byns loppis. De håller på att stänga. Allt är gratis då, för annars förvaras det bara till nästa år. Jag tar en gammal guldmålad ram. Den saknar glas och har ett trasigt bakstycke. När jag kommer hem visar det sig att den är precis lika stor som bilden på Patti. Kanske var det meningen. Som att det var meningen att jag skulle vinna den där boken.

Jag ramar in fotografiet på Patti i sin randiga tröja, med mattallriken och kameran bredvid. Jag tar glaset från en annan ram. Sätter henne på nattduksbordet. Och där sitter hon sen. Genom allt sitter Patti där. Hon är med mig när jag tågluffar genom Europa. Hon flyttar med mig till Öland, hon flyttar in i samma rum som S , hon flyttar till Lund och till en lägenhet och till ett fönster denna gång.

Nu har ramen gått sönder. Men Patti är kvar. Det är hon alltid. För det har varit hon och jag så länge nu.