Del 1:
Vi är i en affär, i ett köpcentrum. vi är där för att hans bror ska köpa kläder. Vi vandrar mest runt, skrattar, är sällskap. Trivs.
Det är sensommar, jag är galet kär och lycklig. På väggen allra högst upp hänger en duffel. En röd. Drömplagget nummer ett. Kanske på grund av en långvarig förälskelse i Paddington. Eller under inflytande av min mor. Jag vet inte riktigt.
Jag prövar den där röda duffeln för att han insisterar. Prislappen är över något jag någonsin skulle betala för en jacka, även om den är så rejäl att den skulle hålla i hur många år som helst. Men jag snurrar runt i den där röda duffeln och jag är så kär och lycklig. Det gör inget att jag inte kan få det där mjuka och fina för jag har ju honom.
Del 2:
Han har köpt en present till mig säger han. Fast det inte är min födelsedag och inte jul heller. Av ingen anledning alls. Vi hämtar ut den på posten i ett stort blått paket. Jag undrar varför han har köpt något så stort, och vad det kan vara.
Jag envisas med att få paketet innan middagen, fast han säger annorlunda. Och däri ligger den. Den där perfekta mjuka fantastiska duffeln. Och jag gråter. För att jag inte känner att jag förtjänar det, för att jag förstår vad han måste tycka om mig för att anse att jag förtjänar det. Jag gråter för att jag älskar honom och för att det är nog det allra finaste jag fått av någon. Kanske ännu mer för att han säger att han bara ville ge mig den, utan högtidlig anledning. För han tycker verkligen att jag är värd det. Och varje gång jag tar på mig den där duffeln så känner jag det själv.
Detta var sista luckan i Emilys julkalender. Och det känns faktiskt lite sorgset!
persikorochparis.wordpress.com 