Jag hade gråtit när min bästa killkompis åkte, jag grät när jag fick ett vackert hejdåbrev. Och så kom natten innan flytten och jag kände ju att inga varma mackor eller misslyckade jordgubbsstölder hjälpte längre.
Jag och S. hade sagt hejdå i en halvtimme. Vi var ännu inte tillsammans, jag var olyckligt kär. Och allt gjorde ont.
Tidigare hade jag suttit i en säng och druckit vinrester, innan middagen. Jag var så glad att jag fått allt det här, och att alla de här människorna fanns. Ändå var jag så ledsen. Området kändes öde den där natten, inga skuggor rörde sig borta vid rökhuset, inga lampor lyste i huvudbyggnadens fönster.
Bu hade hämtat den stora hajen jag sov med. Mor hade tagit med mitt täcke. Jag låg under en filt i påslakan och huttrade. Väggarna som varit så fyllda med inspiration och kärlek och ord var helt kala nu. Här fanns ingenting kvar. Ingenting som riktigt var mitt längre, bara en färdigpackad väska i ett såpaskrubbat rum.
Jag kände väl att ingenting någonsin skulle bli riktigt rätt igen. Det kändes som att alla redan lämnat mig, som att jag redan lämnat dem… fast det inte hade hänt ännu.
Den där natten var så lång, så svår att ta sig igenom. Inte bara var min säng och mitt älskade älskade rum så kallt och tomt, utan jag visste ju att när jag väl somnade så skulle det snart vara morgon. Snart skulle allt vara över.
Jag har aldrig varit bra på avsked.
Lucka nr 23 i Emilys julkalender.
persikorochparis.wordpress.com 