Idag har jag ritat!
Det låter kanske inte så himla konstigt egentligen, men för mig är det ett steg framåt. Jag har haft svårt, extremt svårt att hitta lusten till att rita under en lång period nu. Ibland har jag börjat men inte avslutat något.
Och så idag så satte jag mig med mina Promarkers och började rita. Och när jag var klar var jag liksom nöjd med mig själv. Inte för att det är en perfekt teckning eller något sånt, utan för att den kändes som jag. Jag sådär så som jag brukade tycka om att rita förut.
Teckning och målning var något som jag trodde skulle komma tillbaka automatiskt efter att jag slutat på Öland, men det gjorde det inte. Först idag, så himla långt senare, satt jag där och tyckte att det var roligt att uttrycka mig kreativt igen. Jag har försökt pressa det innan, men inte kommit någon vart. Sådär som man gör när man försöker tvinga fram något.
Nu var det skönt för jag ritade inte till någon eller något särskilt. Jag ritade en bild jag fått i huvudet, något som jag kände att jag så gärna ville få ut ur mig på papper. Skissa, tuscha, färglägga…
Det är ju förstås svårt att dra några slutsatser ifrån en enda bild. Men det känns lite som att jag fick hopp. Hopp om att jag är på väg tillbaka. Att jag börjar komma ihåg att jag tycker att det är roligt att uttrycka mig kreativt med tusch och blyerts.
persikorochparis.wordpress.com 