Det nattliga, kattliga, evigt ofattliga, allra förtegnaste, egnaste…

I somras blev vi med lägenhet och katt ungefär samtidigt. Vi hämtade hem henne från uppfödaren veckan efter vi flyttat in. Jag hade velat ha en ragdoll länge länge. Men hade tänkt mig en hankatt egentligen, och med annan teckning. Och så såg jag den här lilla fröken. Och hon var så liten så liten eftersom hon vägrat äta annat än från en dålig spene hos mamman. Så hon var mycket mindre än alla andra, såg ynklig ut. Men hon var frisk och pigg och sprang snabbast och bäst i hela kullen.

Så hon fick komma hem till oss. Gömde sig bakom skohyllan ganska snabbt och blev kvar där. Vi gick och kollade till henne flera gånger. Hon var ju så himla liten att vi knappt kunde fatta att hon var våran nu, att hon skulle bo hos oss. Men till slut förstod vi nog det. Den här lilla tar nämligen stor plats. Möter en i dörren, flänger runt om kvällarna och ligger så ofta i två av fåtöljerna att de är praktiskt taget hennes nu.

Hon är väldigt egen, ibland läskig och ibland helt outhärdligt jobbig. Jag tänker inte låtsas att hela vår tid tillsammans varit en dans på rosor, för det har den inte. Hon är envis, jag är envis. Ibland har rutiner och vanor och önskemål förståtts och gått bra, ibland har vi kämpat emot och slagits om saker. Men sen går det ju aldrig riktigt att bli helt arg på henne. Hon är så söt så hon blir bortskämd. Det tror jag hon vet också.

Hursomhelst tror jag i alla fall att jag gjorde rätt val av katt. Jag ville verkligen ha en ragdoll och jag fick verkligen en också. Och hon har den mjukaste magen i världen.